Upp och ner, upp och ner, hela hela tiden. Ena stunden finns det inga motgångar alls och nästa så finns det inget hopp. Varför blev jag en sån som bara släpper allt så fort det går lite åt fel håll? Kan väl åtminstone, försöka se en liten ljusglimt nånstans där framme och tänka 'dit ska jag tusan ta mig'. Åh, jag är inte gjord för att klara stress.

Avreagera sig på gymmet då... (ligger otaggad i soffan)